Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1850, sida 1

-— SEN SE :: EEEEÖ— tik år hvarken ny eller opröfvad; den har med mer och mindre lycka blifvit anvånd i alla de strider, som depotismen och egoismen fårt mot menniskorättigheter och folkfrihet; den har blifvit begagnad med samma ihårdighet och sinnrikhet i striden mot slafvarnes emancipation, som den i våra dagar anvåndes mot de arbetande klassernas menniskoråttigheter; men just emedan denna strategiska manöver år. kånd, och emedan man mårker, att den troligen kommer att anvåndas, bör man låmpa sina egna operationer derefter. Man bör söka frigöra arbetsklassen från den indolens, som alltid år slafveriets kånnetecken, och hvaruti det för motståndarne år af yttersta vigt, att låta den förblifva; denna srigörelse åstadkommes låttast derigenom, att man visar de arbetande de fördelar, som de förnustsenligt kunna antagas vinna genom röstråttigheten; att man uppmuntrar och upplyser dem, samt talar till deras sjelfkånsla. Är arbetsklassen först genomtrångd af en förnuftig övertygelse om graden och omfånget af sina råttigheter, samt af en klar kånsla af sitt vårde, som menniskor och statsborgare, så år dess seger viss. Men så långe de, som verka för arbetarens vål, måste anvånda lika mycken kraft att bekåmpa liknöjdhet och oförnuft inom sjelfva denna klass, som mot yttre fiender, så kan stridens utgång naturligtvis icke blifva annat ån problematisk, — en sanning, som ingen båttre inser, och ingen båttre vet begagna, ån den sanna folkfrihetens stridsvane fiender. För att nu återkomma till den framkastade frågan, hafva vi redan yttrat, att vi anse allmän röstrått helt naturlig och såsom något hvarpå hvarje myndig statsborgare kan göra anspråk, samt att vi icke anse någon statsborgare beråttigad att utesluta en annan från dess utöfvande, och deraf följer, att vi anse arbetsklassen beråttigad att fordra röstråttighet af sina medborgare; detta, icke såsom någon ynnest, utan, mårk vål, såsom en med födelsen förvårfvad, hvar och en såsom menniska tillkommande råttighet — lika obestridlig som råttigheten att lefva och andas. — Vi Shama noga ölrxervågt alla argumenter, som vi tänkt oss kunna uppstållas mot denna vår mening, men icke förmått finna ett enda, som blott ett ögonblick kunde komma oss att tvisla på, att vi hafva den strångaste råttvisa och det snnda förnuftet på vår sida. Vi hafva derföre trott, att få måhånda skola våga besvara, åtminstone den första frågan, nekande, men likvål varit beredda på flera anmärkningar. De, som villja bestrida arbetarnes naturliga rått att hafva sin röst med i samhållets gemensamma åligganden, borde, åtminstone enligt vår tanka, antingen bevisa, att blott ett visst antal individer i staten, genom södelsen blifvit beråttigade dertill, åfvensom att ulöfva denna råliighet ålven för de öfriga individernas rikning; ty i sådant sall skulle dessa från födelsen blifvit dömda till ett politiskt omyndighetstillstånd, samt att stå under de förres förmynderskap; — eller och, då ett sådant påstående nu för tiden icke rått vål låter sig antagas, åtminstone bevisa, att den nu med råstrått begåfvade delen af medborgarne efter födelsen på ett eller annat sått förvårfvat sig denna rättighet.