AA — ———— Iag väntade förgäfves på svar; han hade ej hört hvad jag sade, hans ögon voro deremot oafvåndt fästade på ett föremål bakom mig, och rodnad och dådsblekhet aflåste hvarandra i hans ansigte. Jag såg mig om — det var min brud han betraktade. I samma ögonblick upptåcktes hon åfven af den andra fråmlingen, som med utropet: Giesa Maria! bleknade, vacklade och grep sin åldre reskamrats arm. — Talar ni spanska? sporde denne med svag och darrande råst. — Ja, svarade jag. — Hvem år den sköna damen? fortfor han. -Just i dag, min hustru! svarade jag. — Förlåt, min herre! sade han; åsynen af er brud kan icke annat ån frappera oss; var god och se sjelf efter, om ni icke finner en utomordentlig likhet emellan henne och min broder? , Jag såg ån på den ene, ån på den andre, såg och jemförde, och nu var turen hos mig att lemna hans fråga obesvarad. Jag kastade åter mina ögon på den älstes ansigte, och liksom ett ljus gick upp i min sjål. — Ni heter G...a och ni Josefa? ropade 129.