Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1850, sida 2

IensKIIgRA IILIU4ALIUUCII, SJ)URUOIHÅTLIC och PåuPEGA rismen? Vid Representationsirågan. IV. ärtikeln. (Forts. o. slut fr. N:o 188.) Man måste vål således begripa, att det fordras någon tid och öfning, att allmånt inse och lära sig fullkomligt begagna valråtten, liksom annat; men denna insigt och denna öfning kan solket omöjligen på annat sått vinna, ån genom alt en tid få, så godt det kan, försöka sig, arbeta, göra partiella misstag, deraf lida, så båttra upp saken, undvika allt flera misstag, och slutligen hafva valråttens bruk i det rena, likasom så mycket annat, menskligheten ej utan stormar och strider eröfrat till slägtets vål.Bore anser det vara -både oråttrist och på sått och vis tillochmed ohistoriskt, att från den omedelbart våljande afdelningen egarne af ett helt mantal blifvit uteslutna, hvilka likvål icke ens representationskommittåens eljest mindre liberala förslag uteslutit från denna afdelning. Men oaktadt denna både oråttvisa och tillochmed ohistoriska omståndighet och oaktadt den åfven af Bore erkånda orimligheten af rösternas sönderklyfning, tillåter likväl icke Bore de liberala att pestäåmma sig for ett afslag: emedan man vid nåstkommande riksdag måste, utan föråndringar och amendementer, antaga eller förkasta förslaget. Nu kan, enligt Bores synbara öfvertygelse, ingen förkastning komma i fråga, alltså skulle man då tvingas att antaga. Så fortsåttes hela vågen. Man kunde vål tycka att ett sådant resonnemang borde ersordra ett vida mindre utrymme ån 4 x 5 spalter; men Bore år. såsom vi så se. måstare i att variera och man får icke förtånka honom, att han vill visa sin talang. Themat lyder så hår: visserligen nödgas vi erkånna. att det och det år dumt, år ohistoriskt, år oråttvist, år löjligt o. s. v. men det får icke hjelpa, de liberala böra ändå antaga förslaget..— Detta var nu första variationen. Nu kommer den andra. Vidkommande det aristokratiska element, som förslaget åsyftar att uphställa — det år Bore sjelf som talar — så år visserligen den politiska makt, som 6000 mån erhålla, större ån vi önska; men den nya aristrokatien år enligt Bore så uppblandad med demokratiska tillsattser (hvilka? kåre!), att dessa, helst den förra aldrig lår bli enig, lått skola få öfverhanden. Hvad gör icke en stark tro? I fordna tider kunde den försåtta berg, i våra dagar förvånder den menniskors syn och förstånd. I den af idel byråkrater och plutokrater förstårkta, s. k. nya aristrokatien ser nämnligen Bore en hel hop demokratiska tillsattser; ibland de 6000 aristokraterna finner Bore enighet vara alldeles omöjlig, men de 205,000 medelbart våljande antagas på flera stållen både vilja och kunna hålla tillsammans. För otrons Ögon visar sig detta i en alldeles motsatt dager. Den tredje variationen år en slags klagande minore. Beståmmelserna rörande valbarhet till första kammaren anses af Bore vara mer ån lofligt illiberala och dumma samt erkånnas med råtta hafva framkallat klander hos upplyst och liberalt folk; att förslaget, vid uppråknandet af de personer som specielt åro valbare till denna kammare, börjar med erkebiskopen samt sedermera fortsåtter med de hierarkiska och byråkratiska embetsmånnen, hela rangrullan nedåt, erkånner Bore åfven stå icke endast i strid med de allmånna grunderna för en folkrepresentation, utan också vara så oskickligt hopstålldt (det öfriga år så mycket fiffigare hopkommit, medgif!) att det nåra nog kan gilva afsmak för hela försl get. Bore år hår liksom litet modstulen. Men snart klarnar likvål hans mulna anlete, snart antager hans klagande ståmma en glådtigare timbre. Slutet på visan år att förslaget åfven i denna del år brukbart för de liberala. Och den sista variationen år en sannskyldig, b högtonande majore, till hvilken Bore kommer medelst en inledande modulation — den ilöjliga dager-, hvari förutnämnde valbarhetsbestämmelser såtta det konservativa