Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1850, sida 2

:visat sin båjelse, ånda till det ögonblick då man får se dem — med vapen i hånderna. Man vill icke gilva, förrån de högljudt ropa och våldsamt utkråfva. Har man då redan glömt det olyckligt ryktbara: -Trop tard.Bore år missnöjd med styrkan af de opinionsyttringar, som egt rum till förmån för de medborgerliga råttigheternas utstråckning. De kunde en gång bli alltför .starka,, dessa opinionsyttringar. Hvad Bore nu anser för politiskt rått, torde då visa sig hafva varit politiskt oklokt. Bore medgör visserligen att en ofantlig mångd personer sålunda blifvit uteslutna från det politiska lifvet,, men anser sådant vara fullkomligt i sin ordning. Denna verkligen ofantliga mångd af politiskt döda personer utgöres dels af torpare, indelta soldater och dylika, hvilka alldeles sakna rösträttighet, dels af fattigare hemmansegare, hvilka endast ega större eller mindre bråk af hel röst. Ega icke t. e. de mindre hemmansegarna blott en sjerdedel, en ättondel, en sextondedel af den -mognad-, den -politiska uppsostran-, som erfordras för att afgifva en hel råst vid valförråttningen? Huru går det, om egaren af ett 16:dels hemman genom arf eller gifte plåtsligen kommer i besittning af ett helt mantal? Brådmognar han då för utöfvandet af de medborgerliga rättigheterna? Blir han med ens sallkommen i den politiska uppfostran? Ingalunda. Men nu kommer just kontroversen: Bore ger svenskarna rösträtt i samma mån som de blifva mogna eller politiskt uppfostrade; Regeringen åter ger dem röstrått i samma mån som de blifva rikare, eller större hemmansegare. Man skulle kunna tro att denna kontrovers ohjelpligen söndrade Bore från Regeringen. Långt derifrån; Bore år alltför god -konungsk-, att han icke skulle låta sina uttalade principer fara, och anse rösternas sönderklyfningför en oskyldig, ja en lofvård -hynmningåt -solkets fördomar.Deri ligger således intet skål för de liberala att förkasta förslaget? Nej, bevars! Innan vi fortsåtta vidare vår granskning af Bores artikel, må det tillåtas oss att något nårmare taga reda på hvad de grå mena med frasen politisk uppsostran-hvilken de i tid och otid föra på tungan, och hvilken således tyckes vara deras egentliga Schibboleth. Med folkets politiska uppfostran kan vål icke rimligen menas ett studerande af politiska skriftstållares arbeten, utan en hufvudsakligen på praktisk våg inhemtad insigt och skicklighet att så utösva sina medborgarråttigheter, att fosterlandet derigenom gagnas. Men i hvilken skola inhemtas vål en sådan skicklighet och insigt, om ej i samhållslifvets? Huru skola de lära utöfva sina råttigheter annorlunda ån just genom att utöfva dem? Det år en dylik konst, som den att låra gå eller låra tånka: den låres båst och såkrast genom utöfningen, aldrig genom theorien ensam. Frasen erinrar om den der ensaldige mannen, som icke ville gå i vatten, förr ån han lårt sig simma. (Forts.)