Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1850, sida 2

— Ah, så artigt!. — Upphör med detta gåckeri, jag ber er . 0 såg mig att ni ålskar mig lika hågt som jag ålskar er! — Då skulle Jag ljuga, herr kammarjunkare ... ni vet ju att jag asskyr lögnen. Ja, ni har rått... så som jag ålskar er kan ingen ålska ... men såg då åtminstone att ni ålskar mig, dyrkade Hilda! ...o såg att ni vill låta er faders löfte gå i fullbordan! Under dessa ord hade kammarjunkaren knåböjt.... Vid denna åtbörd utbrast Hilda i ett klingande skratt. — Stig upp min herre! — sade hon gåckande — tycker ni att den der stållningen passar sig för en kammarjunkare? — Ni skrattar åt mig mamsell! — ropade Wippenstjert och reste sig förtörnad upp, ty nu var hans egenkårlek sårad — om min kärlek år stor så kan dock tålamodet någon gång taga slut, ty att opåtaldt låta chikanera sig, det hör just intet till mina faiblesser . — Det vore verkligen rått vål, min herre; ty ni år alltför efterhångsen. I I I I — Efterhångsen, såger ni?... Foi de gentilhomme! ... jag har er fars låfte, och ni måste.