Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1850, sida 1

dessutom ... hvad jag har att såga er år al allt för stor vigt för att det skulle tolerera flera ån edra egna öron. — 2 2 — Ah, herr kammarjunkare! år edert årende af så ömtälig beskaffenhet? . ; Nåvål! var god och tag plats!... Jag vill höra er; dock måste ni lofva att blifva så fåordig som möjligt, ty i dag år jag alldeles ej stämd för det allvarsamma. Kammarjunkaren bugade sig ånnu en gång ... han tog plats midt emot Hilda och fortfor: — Ni anar måhånda mitt årende, nådigaste mamsell Hilda? ... Jag kommer för att såga eder hvad som långe legat mig om hjertat. . .. Våra föråldrar voro, som ni vet, intima vänner; ni kånner åfven det löfte de svuro hvarandra ... ack, mamsell Hilda, detta löstes fullbordan skulle utgöra min sållhet . . Jag vill dock ej åberopa mig på denna grund, ty jag hoppas att min grånslåsa kårlek skall vara nog att beveka ert bjerta. . . — Men, herr kammarjunkare, — återtog Hilda glådtigt — jag har ju så många gånger sagt er att denna sak tål att tånka på... vi ha god tid att vånta båda två... och den grånslösa kårleken skulle vål ej kallna till följe af ett litet uppskof.