— —ö—— ——— som sympathi för danska saken. Artikeln, hvars innehäll vi likvål icke till alla delar vilja underskrifva, lyder som följer: Vi hafva för långe sedan upphört att hårleda Tyskarnes politiska bevekelsegrunder och assigter från de vanliga lagarne för orsak och verkan, och ehuru vi beklaga vår egen brist i på förmåga att utforska reglerna och uppdaga principerna för deras offentliga förfarande, blir medvetandet af vår egen oförmåga att låsa uppgiften mindre tryckande för oss, då vi se, att tyska författare och tyska statsmån stanna i samma förlågenhet som vi i fråga om att stålla sitt fåderneslands horoskop. Det kommer måhånda deraf, att Försynen har tilldelat den menskliga naturen, sådan den finnes i tyska lånderna, den droppa för mycket inbillningskraft, som gifver Don Quixotes tapperhet en anstrykning af löjlishet, och blandar Werthers tärar med ett försmådligt leende. Vi borde låta hänföra oss till beundran af dessa utbrott af högsinta kånslor, men vi kunna icke dela de förblindelser, hvaraf de åro beledsagade, och vi le åt det ömkliga, men oundgångliga sått, hvarpå de komma att sluta. Når sådana kånslor åro åkta och oförstållda, förtjena de det slags öfverseende, som man har för en ungdomlig lidelse; men når de beledsagas af en konstlad enthusiasm och uppenbara dårskaper, förtjena de icke att behandlas båttre, ån den lågsta art af menskligt bedrågeri. Ett imiterande och kånslosamt folk hånföres lått af moden för dagen. Sekillers röfvarekommo Tysklands ungdom att spela silantropiska banditers rol. Goethe och Byron hade båda sina anhångare till föga båtnad för den offentliga moralen. Sedan politiken fått öfverhanden, och en okunnig, samvetslös press förtrångt landets åkta litteratur, hafva enhet och Slesvigholstein genomtrångt alla de lösa beständsdelarne af tyska samhållet. Nationen år af sina sörvirrade, fantastiska ledare blifvit dömd att uppoffra hvarje praktiskt interesse för en hop blåndverk, och Tyskland har blifvit utledset vid sina styresmån och hela det öfriga menniskoslågtet, emedan vi hafva sagt det och de hafva lårt det, att dessa målade bubblor snart skola brista.Dessa betraktelser påtrugade sig oss med så mycket större kraft, då vi erforo, att Henrik v. Gagern, förkåmpen för de för kort tid sedan i Tyskland herrskande åsigter och expremierminister i det tyska riket med Frankfurtersörsamlingens nåde, icke vetat göra något båttre, ån taga tjenst som major i slesvigholsteinska arm6ens leder! Med sållspord takt och delikatess infann sig hr v. Gagern på sin resa till Rendsburg i Berlin för att gifva kungen af Preussen och hans ministrar den mundtliga försåkran, att den fred, de nyss afslutat i Tysklands namn, icke kunde betraktas som bindande för någon liberal Tysk. Hår se vi alltså en man med politiska pretentioner af första rang, -Edinburgh Reviewsafgud och Ersurterparlamentets ledare, af ren förtvillan, lemna den vådjobana som syntes ligga för honom, störta sig hufvudstupa in i en otillåtlig kamp, låna en ohederlig sak sitt svård och förena sig med den hord af sympathiserande, som strömma tillsamman till hvarje skådeplats för blodsutgjutelse och