flickan, ånnu skönare i hennes förlägenhet. Begge iakttogo en stunds tystnad. — Ja, Hilda! — sade åndtligen Ållon, i det han sattade hennes hand — denne okände, som så mycket uppskrämde er... denna domino ... det var jag... kan ni förlåta mig det? ... O, om ni visste hvad jag led af att se er lida, så skulle ni ej undra på det djersva steg jag vågade. ... Jag hade hårt omtalas er faders löfte ... jag hade sett den tärande sorgen afspegla sig i edra ågon... jag anade er hemlighet och ville öfvertyga mig om mina aningars verklighet. ... Ännu en gång, Hilda: förlåt mig!... och förlåt att jag vågat se mitt lifs lycka endast i förening med er!... Ack jag var så lycklig då jag i går tyckte mig låsa bekråftelsen derpä... kanske jag misstog mig... o, då var det åtminstone en skön, en himmelsk illusion! ... — Ack, doktor Allon! — svarade Hilda och fåstade med en innerlig blick sina tårade ögon på Allen — ni har låst i djupet af mitt hjerta ... hvarför skulle jag neka det?... Jag har varit olycklig, mycket olycklig... bunden af en döende faders grymma löfte... ah, det var försåligt . .. och det år ni, endast ni, som förmått skaka min öfvertygelse . o jal... nu inser jag det... en god fader kan ej vilja sitt barns förderf.