Hilda gick vid Allons sida, ty kammarjunkaren hade bjudit majorskan sin arm. De hade så mycket att såga hvarandra, och jag tyckte det vara synd att afbryta dem. Jag gick derföre bredvid majoren och afhörde hans beråttelser från Finska kriget, det ålsklingsthema, hvaröfver han alltid varierade. Men om Allon hade varit pratsam under promenaden, så var han det åtminstone ej om aftonen, då han och majoren suto vid spelbordet med sina glas bredvid sig. Också kunde majoren icke begripa, hvarför han spelade sina kort så erakt in åt helvete, såsom han uttryckte sig. Stackars Allon!... rådde han vål för att han så ofta måste kasta sina blickar genom dörren in i nåstgrånsande rum? . . . eller huru, vårdaste låsarinna . .. tycker du ej att majorens förvåning var obehörig? ... — Hvad sju tunnor tusan går det åt er, doktor? — dundrade majoren — der sitter ni med fjorton ess och anmåler det icke... år ni besatt? ... se så, ja... nu spelar ni ju bort spelet... anfåkta och regera! ... men se då opp!... kort får ni som en bonde, men sköta dem förstår ni, besitta mig, ej ... åtminstone ej i afton. — Förlät, herr major! ... jag vill försöka