Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1850, sida 2

Lord Palmerston har, på en förfrågan at hr Smythe, i underhuset förklarat, att man föredragit att afsluta traktaten med Rosas, utan att afvakta resultatet af underhandlingarne med Frankrike; dock hade de sistnåmnda en önskelig sortgång. För engelska undersåters lif och egendom vore i Rosas stater ingenting att befara. Billen, som förlånger den för Irland 1848, med anledning af dåvarande oroligheter, stiftade såkerhetsakten, har definitift gått igenom i underhuset. ÖSTERRIKE. Radetzky stannar qvar på sin post och har aldrig anhållit om sitt afsked eller legat i tvist med kejserliga regeringen, påstår en halfofficiel organ. PORTUGAL. Drottningens gemål, Don Fernando (en prins af Coburg), som år armbens öfverbesålhafvare, visar sig vara en osörtruten amatör af det nobla prygelstraffet. För en tid sedan dog en soldat vid jågarne till följe af de prygel han på furstens befallning erhållit. Detta var icke blott en barbarisk, utan åfven en olaglig handling, ty befallningen dertill var utgången från furstens kabinett, ehuru lagen binder, att blott en disciplinar-konselj kan ädåma prvgel och åfven denna icke Öfver 50. 2 . I Saken våckte en så allmån harm, att sjelfva premierministerns broder i dep. kammaren . föreslog att fråntaga fursten öfverbefålet öfver håren. Men allt detta hindrar icke fur. sten ifrän att sortfara på det gamla viset. Så dömdes nyligen en sergeant vid jågarne till 300 prygel. Mannen blef vansinnig under förberedelserna; men detta hindrade icke, att han lades ned på bånken och erhöll det honom godtyckligt ådömda straffet. ITALIEN. En Öppen brytning förestår emellan Sardinien och påfvemakten, om denna icke tar förnuftet till råds och ger sardinska regeringen rått i dess tvist med ett fanatiskt presterskap, som med all makt arbetar på att förhindra, det den enda stat, hvilken ånnu kan vara en stödjepunkt för Italiens förhoppningar om en båttre framtid, skall komma till lugn och frihet. Sardinska regeringen har med en berömvård energi upptrådt emot den uppstudsige prelaten, erkebiskopen Franzoni i Turin, men det år högeligen att befara, att han i Rom finner medhåll och understöd, och då år en brytning gilven, hvars följder åro svåra att förutse. De nårmare omståndigheterna af de sednaste konflikterna emellan regeringen och presterskapet i Turin åro hufvudsakligen följande: Ministern för allmånna arbeten, grefve de Santa Rosa låg på sin sotsång och önskade erhålla sakramenterna. Den 5 dennes esterskickades för detta åndamål pastorn i den församling, i hvilken grefven var boende. Presten infann sig åfven, men meddelade den sjuke, att, som hans dåd redan blifvit förutsedd för öfver en månad sedan, hade erkebiskopen befallt att icke gilva honom sakramenterna, så vida han icke offentligen förklarade att han i ministerrådet röstat emot de Siccardiska lagarne, eller i motsatt fall, att han förklarade, att han ångrade hvad han gjort och gjorde kyrkan afhön derför. bå den sjuke icke fann det vara öfverensstämmande med sin åra att afgifva en sådan förklaring, gick presten bort, sedan han, trots familjens böner, vågrat att tilldela honom nattvarden och den sista smörjelsen. Ett hjertskakande samtal, som han hade med grefvinnan de Santa Rosa, förmådde icke en gång att rubba hans beslut; det var dessutom för sent, grefven hade upphört att lefva. Ehuru man ån bemödade sig att nedtysta denna skandal, blef den dock bekant för hufvudstadens befolkning, som derösver råkade i den största harm och förbittring. Dessa kånslor ökades ånnu mera, då det blef bekant, att presterskapet åfven vägrade den aflidne