kassebordet till sin sru. — Det är krut i karl, det! ... ÅÄnfåkta och regera... en sådan dråplig pojke!... det vore annat till doktor att ha derhemma ån den förbannade pillerburken Schappman, som går och surar med glasögonen på nåsan! — Ja — svarade majorskan — en rått intagande, ung man!... Behagligt utseende och ledigt sått!... hvilken enorm skillnad mellan doktor L:s qvicka, angenåma konversation och den odrågliga Wippenstjerts platta floskler! Hilda teg, men nog visste hon hvad hon tånkte. Likvål kunde hon, som kånde sin onkels tycken, ej begripa huru Allon så helt och hållet tilivunnit sig honom. Men å-propos YVppensjjert — återtog majorskan — hvarthån i Guds namn kar den menniskan ha tagit vågen? — Bomber och granater! ... ja det år sant... det var ju omöjligt att få den satans karlen vaken i natt!... Nu börde han vål hunnit sofva ruset af sig ... bra karl för dfrigt . . . spelar sina kort vål. . bara tål för litet och år för mycket narraktig. . — Nå... hvad tyckte du om kongl. sektern då? ... han föreföll mig rått hygglig. — Rått bra. . men en satans tvårvigg år han. .