— —————————— Majorskan och Hilda skyndade fram för att se.... Kammarjunkaren hade ånnu ej aflagt sin Pierrot-kostym, och följdes nu hem af ett tjog studenter, hvilka under stickord och skrattsalfvor gingo den s. k. gåsmarschen efter honom. . .. Anlånd till sitt logis, ville han skynda upp, men sasthölls af den nårmast gående, hvilken fattade honom lifvet och föreslog att man borde hystahonom ...en propos, som af hela chorus med allmånt bifall emottogs . . . Kammarjunkaren fråste som en katt och anvånde alla krafter han sedan gårdagen egde qvar för att söka slita sig lås. Han slog och sparkade omkring sig ... men förgålves! Lått som en boll kastades han, under skallande hurrarop, upp i luften, till dess man slutligen tackade honom får godt sållskap och låt honom gå. Majoren hade funnit ett synnerligt nöje i betraktandet af denna scen... men ännu muntrare blef han, då Wippenstjert intrådde och han fick taga honom i nårmare skårskådande. Hilda brast ut i ett klingande skratt och majorskan var nåra att falla i konvulsioner ... Ty kammarjunkarens utseende var så över all beskrifning löjlist, att äfven den allvarsammaste måste kånna sina skrattmuskler retas. Lika nedsmutsad i ansigtet som på den sönderslitna kostymen, hade han antagit