Vid representationsfrågan. I. Artikeln. Aftonbladets assall och öfrergång till de grå. (Forts. från N:o 178.) Vi hafva i det föregående uttalat vår öfvertygelse skarpt, kanske — skulle någon kunna tycka — för skarpt. För vår del tycka vi båst om sanningen utan smink; och hvad vi sagt år sanning. Berömd och ofta citerad år den gamle grekiske lagstiftarens söreskrift att, når någon politisk rårelse intråffade, hvarje medborgare skulle, vid straff af landsflykt, stålla sig i det ena eller andra partiets leder. Den vise Greken ansåg nåmnligen, att den medborgare, som af lojhet eller låttja icke gitter skaffa sig insigt i frågor, hvilka röra statens ve eller vål, eller hvars patriotiska kånsla år så ljum, att han med liknöjdhet åser striden och söga efterfrågar hvar segren stannar, år olörtjent af att vidare åtnjuta medborgerliga råttigheter. Denna åsigt år också vär. Men om man nu har rått att fåsta sådana anspråk vid hvarje medborgare i allmånhet, kan man då icke skåligen göra samma sordringar på en tidning, sådan som Aftonbladet, hvilken stådse föregifvit sig vara — och intill senare tider åfven varit — framåtskridandets, upplysningens, frihetens, med ett ord, de sannt patriotiska intressenas kåmpe och försvarare? Men Aftonbladet har behåft nåra tre år för att skaffa sig insigt i representationsförslaget och sårskildt tre månader för att studera -tabellerna-! Nu intråffar nådvåndigtvis ett af tre: antingen saknar Aftonbladets redaktion nådig skarpsinnighet får att jugera samhållsfrågor, eller år representationsförslaget så tillkrångladt och mång