Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1850, sida 2

— — — nytta. Han måste presentera mig.k Och nu passade jag blott på lågligt tillsålle att göra mig bemårkt af honom. Jag hostade, jag snusade för att komma i nysning, jag stampade med foten och slog min kåpp mot golfvet... förgåfves! han hvarken hörde eller såg. Jag deremot måste inskrånka mig till denna sysselsåttning, som nu började synas mig mäkta förödmjukande. — Sannerligen ett högst superbt våder i dag, mina damer! — läspade den lille kammarjunkaren med den sockersötaste ton han egde till sin disposition — det synes som skulle naturen uppbjudit all sin makt för att göra eder sård agreabel.... Nå ja, den gör som jag ... den hyllar skönheten. — Ni lågger då aldrig bort att komplimentera, herr kammarjunkare; — skrattade den lilla brunetten, — jag tror ni skulle ha en artighet till hands åt sjelfva döden, om han kom att taga er person i anspråk ... Men såg mig, hvem år den långa bleka karlen derborta, som ser så interessant ut? — Ma foi! — svarade vår kammarjunkare och rynkade förnåmt ögonbrynen — Jag är nog olycklig. min fru, att ej kunna lemna er upplysning derom . .. troligtvis någon obscur person.. någon järd pedant... Vi åro is ning bra illa lottade i anseende till vårfa