reslig vext och manligt utseende. Den andre deremot, betydligt yngre, var en spenslig, obetydlig sigur, som ej föreföll mig helt och hållet obekant. Jag tyckte mig förr hafva sett denna lilla, roliga person, hvars rygg, ståndigt båjd till form af ett frågetecken, så vål harmonierade med det affekterade, aldrasomsötaste lilla smålöje, hvilket så förbindligt hvilade på hans låppar. Dessa små, plirande ågon ... denna lilla, uppåtstråfvande nåsa .. . och denna haka, gömd i de gråsligaste fadermördare ... allt detta hade jag sett förr... Men hvarest? ... Ju långre jag gick i mina observationer, desto mera interesserad blef jag. Jag gjorde dersöre några slag öfver dåcket och satte mig sedan ned helt nåra föremålen för min nyfikenhet, för att både se och höra båttre.... Ahl! nu erinrade jag mig hvem han var, den der lilla petit-maitren med fadermårdarne!... Huru kunde jag vål en minut glåmma hans namn? ... Kammarjunkare Wippenstjert, den der inbilske narren, som tror att hvarje flicka ovilkorligt måste blifva kår i honom derföre att hans hatt sitter på sned och hans rock år skuren enligt sista modejournalen . .. huru kunde jag misstaga mig om honom? — -ÅAhal— tånkte jag — -min bekantskap med den menniskan kommer mig dock i något fall till