Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1850, sida 2

sick ur djupet af deras sjål, och vånde sig på engång mot Ren. Denne gjorde en åtbörd, som bekråftade amiralens ord. — Ehuru detta åktenskap kullkastar baronessans planer, — fortsatte amiralen, — och ehuru Gabrielle af lydnad får sin mor förkastat detsamma, så ålskar jag likvål att tro, att hon skall ge vika för våra förenade böner och icke långre såtta sig imot sin dotters lycka. Snyftningar hindrade Ernestine att svara; men hon vånde sig mot Ren och Gabrielle och slöt dem till sitt hjerta. Alla nårvarande voro djupt rörda; icke ens Bouvard undantagen, hvilken får ögonblicket glömde sina förhoppningars skeppsbrott. Amiralen hade nedsjunkit i sin fåtölj och lutade hufvudet mot en af sina hånder; Gabrielle kastade sig på knå vid hans fötter och gaf sin mor en manande blick; denna nårmade sig med en ofrivillig darrning. — Ack! monsieur, — stammade hon med låg röst, — huru skall jag kunna visa erkånsla? . — Tyst, madame, — sade amiralen och pekade på Rene soch Gabrielle; — vi skola blicka på deras sållhet och försöka glömma! Slut. dnnnnnnn EW