Baronen reste sig upp; vid hans åsyn stannade alla. — Hvad år på fårde? — frågade han. — Herr amiral, — sade Marcel med håftighet, — vid ålerfården hit i sällskap med herr de Ramiere, hvilken jag öfvertalat att följa mig tillbaka för att göra ett sista försök, mötte jag en postchås, hvilken bortförde baronessan och Gabrielle. — Har ni förmått dem att vånda om, monsieur? — frågade amiralen. — Emedan deras bortresa år omöjlig, emedan jag icke skall tillåta den. Baron de Rostang spratt till. — Ack! jag vet icke hvad som tilldragit sig hår, — återtog den unga mannen med vårma; — jag kånner icke de smårtsamma ord, som hår blifvit utvexlade, och som kunnat råttfårdiga ett sådant beslut; men hvad jag vål , vet, år att denna år min syster, att denna år min mor (och han slöt Ernestine och Gabrielle i sina armar). Ni har sjelf sagt, herr amiral: min mor och min syster medelst ömhetens och tillgifvenhetens band! och jag förklarar hår inför Gud, att ingenting i verlden skall kunna skilja mig ifrån dem! — Marcel, jag besvår dig! — afbröt baronessan och lade sin hand på den unga mannens mun.