Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1850, sida 1

den token går mig galen. ... Liksom om det funnes det minsta samband!... Begriper du då icke, ditt kråk, att gvinnorna ega pligter .. att de böra erinra sig? . — Ja, emedan vi aldrig erinra oss sådant! — tillade Duret ironiskt. — Så att, om de förgåta att vara båttre ån vi, de skola behandlas utan medlidande; de blifva straffade för det onda, som vi förorsaka! Når de bönfalla om förlåtelse, svara vi, att de åro skrymterskor; når de tala om att dö, tillropa vi dem, att de ljusa: . intill den dag, då det befinnes, att det år vi, som hafva ljugit. . Då inser man, att det varit båttre om man icke visat sig omedgörligare ån den gode Guden, om man förlåtit liksom han. ... Men det år för sent! Högbåtsmannen kunde icke långre återhålla sina tårar; hans röst qvåfdes. Amiralen fattade hans hand och hviskade fram ordet: Mod!samt vånde sig sedan om för att dölja sin egen rörelse. Nåstan i samma ögonblick kom man för att underråtta honom, att herr Bouvard anhöll om ett samtal med anledning af en högst vigtig angelågenhet. Duret drog sig tillbaka och notarien intrådde.