Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1850, sida 1

vildt; sedermera, når vi fått nog deraf, göra vi som fan, når han blef gammal: vi slå oss på att ålska moralen, emedan detta numera endast våcker obehag hos andra! Baron de Rostang gjorde en rörelse af otålighet. Gå, du år galen! — sade han i tvår ton. — Nej, — återtog Duret lifvad, — jag år rättvis! Om denna qvinna har brustit i sina pligter, . . . har jag vål uppfyllt mina? Hade hon något skål att ålska mig? Var jag hos henne för att råda och för att försvara henne? Jag hade glömt henne under tio år; och vid min återkomst jagade jag bort henne, derför att hon hade gjort som jag! Nåvål! nu såger jag, att hvad som håndt mig, var förtjent! ja, vålförtjent! det år ett råttvist straff för sådana vindbåjtlar som vi! — Hvad behagas! — ropade amiralen. — och ni har förtjent ett sådant straff mer ån jag! — tillade George exalterad; — ty ni har varit vårre ån. — Nog! afbröt baronen. — Nej! — ropade Duret, — om det funnes råttvisa, så skulle också ni. — Nog! såger jag, tusan tuimor djeflar! — ropade amiralen utom sig, — Vid min sjål!