Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1850, sida 1

George Duret, som var ur stånd att begripa orsaken till denna hastiga bortresa, delade den allmänna öfverraskningen och oron, då man lemnade honom ett bref, försedt med postståmpel från Rouen. Då han sett på stilen, rodnade han först och bleknade sedan samt lemnade hastigt det rum, i hvilket han befann sig. Under tiden hade amiralen varit ett rof för själslidanden. Flera timmar hade förflutit sedan baronessans och hennes dotters assård, utan att han kunde tro derpå. Han våntade oupphörligt att få se Gabrielle återkomma; han svåfvade mellan hopp och fruktan. Imellertid ansåg han likvål en skiljsmessa ånnu alltjemt för lika oundgångligt nådvåndig; han såg i den, mindre tillfredsstållelsen af sin håmnd, ån omsorgen af sin heder; att förlåta skulle han ansett för en feghet. Då han öppnade den medaljong, han erhållit af Gabrielle, hade han med en ovilkorlig sinnesrörelse funnit både modrens och hottrens porträtt. Den unga slickan hade hoppats, att han sålunda icke skulle kunna betrakta den ena utan att se den andra, och att han i långden skulle blifva tvungen att sammanblanda dem i en öm hågkomst; men hon hade bedragit sig. Amiralen llslst medaljongen och kastade den långt bort. Han