Ungdomssynderna. Roman af Emile Souvestre. (Forts. från N:o 173.) — Nåvål, ja! för tusan! — sade han och sökte icke långre återhålla sina TT — jag rår ej derför . .. vanan år för stark! . .. Når man har sett ett barn uppvåxa . . når man vant sig att lefva med och för detsamma . så kan allt detta icke åndras genom ett blott undsluppet ord! Man såger visserligen: -Det år icke din dotter! men hjertat svarar: Se, jag har ålskat henne i aderton år? år det hennes fel, dessutom? Hrarför straffa henne? hvarför bortjaga henne? . yvad såger ni? — utropade den unga flickan, dfverströmmad af glådje. — Gabrielle! -sade baronen och tryckte henne mot sitt bröst, — Gabrielle, stanna qvar hos mig! — Hos er? — upprepade hon; — och min mor? .. Amiralen bleknade, han slåppte den unga flickan ur sina armar.