Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1850, sida 1

Han framräckte ett papper åt baronessan. Gabrielle tog ett steg framåt, och var nåra att blanda sig i samtalet; men hon åtnöjde sig med att fåsta ångsliga blickar på sin mor. Ernestine, som hade synts tveka, tog slutligen brefvet. — Gif mig det, — sade hon, — jag vill hålla i mina hånder detta nya bevis på en vålvilja, som af ingenting kunnat uttröttas. Under tårar tryckte hon papperet till sina låppar; sedan hon hunnit beherrska sin håftiga rörelse, tillade hon med vårdighet: — Och nu skall ni icke fordra mera af mig! Att mottaga en sådan gåfva för min och min dotters Täkning skulle vara att visa oss ovårgiga af densamma. Jag bibehåller min erkänsla, herr amiral, jag bibehåller den lika varm, men jag måste vågra att mottaga nådegäfvan. Hon kysste ånnu en gång brefvet och sönderref det sedan. — 0! tack, min mor! — ropade Gabrielle och kastade sig i hennes armar. Hr de Rostang, som kåmpade med en osrivillig ömmare kånsla, spratt till; blodet steg honom upp i ansigtet. — Ni vågrar således? — gentog han med harm; — ni vågrar, emedan anbudet kommer från mig?