Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1850, sida 2

Man hörde verkligen den gamle sjömannens tunga och ojemna sång. Baronessan gaf Gabrielle ett tecken att aslågsna sig; men sedan hon gått några steg, stannade hon vid ingången, till hålften dold af dörrsörhänget. Amiralen tycktes icke se henne. Han intrådde längsamt, helsade tyst på baronessan och gaf henne tecken att såtta sig. Hans ansigte var fullt af djupa fåror, och hans ögon tycktes vara mera insjunkna ån vanligt. För dfrigt var det ingenting hos honom, som tillkånnagaf vrede. — Jag har att tala med er, madame, — sade han i en mera slämtande ån tvår ton. — Hvad jag har att såga, skall bli kort. men detta samtal... år nådvåndigt. — Jag hör er, monsieur, — svarade Ernestine under hjertklappning. — Når i går, — återtog amiralen, — en bedråflig tillfållighet skingrade min adertonåriga illusion ... gaf jag vika för första intrycket. .. Utan er dotters mellankomst, skulle jag dödat er... och ...det hade varit min råttighet. Gabrielle ryste. — Men hvad jag icke gjorde då, — fortfor amiralen, — det kan jag icke göra nu. Det år endasl fega menniskor, som två gånger återkomma till sin hämd.... Ni kan så