Till svenska folket, med anledning af den förestående riksdagen. i Till things! till things! — ljuder det kring vea bygder. Riksdagskallelse år utfårdad. ing deraf låtit ett Aufrufutgå till sitt pars kämpar. Man torde derför icke förtåänka Y ss, att åfven vi af samma anledning vilja tanågra manande och varnande ord till allåänhsten. a Vid den stundande riksdagen skall slutliga atomen afkunnas öfver det hvilande represenI dionsförslaget, d. v. s. Sveriges blifvande öde kall för en lång följd af år bestämmas. Det Kdall ofgöras, huruvida (genom förslagets ansgnde) vår statsförfatining skall blifva en öd mekanism, som krossar den individuella sriheten, eller (genom förslagets förkastande) än möjlighet beredas för hvar och en att förårtlva sig och ega statsborgerliga råttigheter. Hvar och en kånner att det, på det hela I aget, intill nårvarande tid endast funnits två varandra motsatta åsigter af staten: den anka och den germaniska statsiden. Vid den i gdrra försvann individen uti staten, som beerrskade allt; vid den senare försvann staon uti individen, som hade fullkomlig frihet uti Ilt. I förra fallet år staten kraftfull och tark; i det senare kraftlös och svag. I det Äntika samhållet var individen råttslås med ånseende till staten, hvilken understundom töfvade den största despotism mot individen; huru denna despotism icke kåndes såsom ågot förtryck, enår i sjelfva grunden staten och folket, d. v. s. massan eller åtminstone eller medeltidsstaten den allmånna friheten, om annars onekligen, låg i denna stats ide. HDerigenom att den största möjliga frihet lema åt individen, kunde de måktiga och stora upphåfva sig till fria herrar öfver de svagare och ringare, och staten egde icke styrza nog att skydda dessa senare. En statsorgerig, frihet, af hvilken alla samhållsmedemmar äro på lika sätt delaktige, sanns icke nder medeltiden; utan hvarje individ eller coryporation var i besittning af så stor frihet, som den kunde tillkåmpa sig och försvara. Det fanns således i sjelfva verket ingen frihet, utan endast friheter — privilegier. Man finner således, huru den antika statsiden urartar till absolutism, som medgifver statsborgerliga råttigheter åt ingen, och uru den germaniska statsiden fått en orikig utveckling till korporationer och stånd med olika rättigheter och privilegier. Den nyare tidens uppgift år att åstadkomal en organisk förmedling mellan dessa båda motsatta åsigter, att bortrensa det odugliga och urartade men bibehålla det dugliga och goda. Staten skall icke vara den individuella frihetens graf; men den skall icke eller igenom den individuella friheten förlora sin kraft och sin verksamhet. Staten skall tillförsåkra individen möjligheten af en allsidig Mutveckling, anskaffa de nådiga medlen för