Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1850, sida 2

Den enda lindring för dem både var deras kyssar och deras tårar. De ville icke tala om det förflutna, icke skåda in i framtiden: tanken sjelf förskråckte dem! De voro hemfallna åt en slags smårtfull vanmakt, förljufvad likvål af deras ömsesidiga tillgifvenhet. En kammarjungfrus röst återkallade dem till verkligheten; hon anmålde George Duret. Duret kastade en mönstrande oeh nyfiken blick på de båda qvinnorna, hvilka våndt sig om mot den intrådande; han syntes bestört öfver deras hlekhet. Imellertid förklarade han, på Ernestineis fråga, att baronen bad om ett samtal med fru baronessan. Denna steg upp för att gå in till sig; men Gabrielle qvarhöll henne. Underråtta baron de Rostang, att min mor r väntar honom hår, — sade hon lisligt. Sedan George gått ut, kastade hon sig i modrens armar och utropade med ömhet: -Ack! jag lemnar er icke! — Hvad fruktar du? — frågade Ernestine, hvilken också sjelf darrade; — detta samtal år oundgångligt; jag våntade det. Jag måste vål bli underråttad om amiralens beslut? — Hår kommer han, — afbröt den unga flickan hastigt.