Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1850, sida 1

— Ahl ni missbrukar er svaghet, madame; ni öfverlemnar er vårnlås åt min vrede för att afvåpna den!... Gå!... lemna mig! ty jag kånner, att jag snart icke år herre öfver mitt förnuft och att jag icke kan ansvara för hvad jag går. Han sjönk ner i en fåtölj. Gabrielle utstråckte mot honom sina armar under ett utrop af erkånsla, af smårta, af bönfallan. — Min far! — stammade hon. Amiralen vånde sig om, liksom tråffad af ett slag. Ernestine gjorde en rårelse. — För er dotter bort med er, madame, — sade amiralen med stockad råst, — och underråtta henne, att jag icke mera eger någon dotter ... att jag aldrig egt någon sådan . ... att min ömhet för henne, som bar detta namn, var ... liksom namnet... en lögn! — Jag har också gjort allt för attförbereda henne, monsieur, — svarade baronessan, hvilket återfått förmågan att gråta. Ack! nu kan ni inse, hvarför jag tycktes undanhålla Gabrielle från er ådelmodiga ömhet; hvarför jag underkastade mig er beskyllning att icke älska henne!... Hvarje ömhetsbevis från er sida ökade mina samvetsförebråelser; hvar och en af era vålgerningar föreföll mig som en stöld; jag visste, att den enda egendom, hvartill hon egde rått, var min kårlek!