Ungdomssynderna. Roman af kmile Souvestre. (Forts. från N:o 168.) Imellertid skulle en uppmårksam betraktare af ansigtets vexlande uttryck hafva insett, att denna vanmakt icke borttog tanken, fastån den lindrade dess plågsamhet. Hon våcktes ur sin vanmakt af ett lått buller, som hördes i korridoren. Hon lyssnade, igenkånde Gabrielless gång och upplystade hufvudet med ett oartikuleradt skri. I samma dgonblick intrådde den unga slickan. Hon nårmade sig i början till baronessan med försigtighet, liksom om hon hade trott henne vara somnad och fruktat att våcka henne; men sedan hon mått hennes blick, skyndade hon emot henne med utstråckta armar. Ernestine bortvånde hufvudet, sågande får sig sjelf: — Min Gud! min Gud! sörbarma dig. öfver mig!