Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1850, sida 2

år fråga om hennes öde, bör hon sjelf få afgöra. ... Om hon, efter att hafva hört mig, framhårdar . . . så ger jag er fria händer! — Men, madame ... — ville amiralen invånda. ; — Jag år hennes mor, monsieur, — afbröt baronessan med eftertryck, — man kan icke förvägra mig råttigheten att låsa i min dotters hjerta. — Må göra, — sade baron de Rostang; — jag skall skicka henne till er. Han bugade sig och lemnade salongen. Ernestine uppnådde sin fåtölj, under gåendet stödjande sig mot våggen och möblerna. Hennes hufvud söll ner, liksom om hon kånt sig nåra en vanmakt; hennes låppar skålfde af en konvulsivisk darrning; omkring hennes hopdragna nåsbårrar såg man denna hvitaktiga cirkel, som utmårker dödskamp. Hennes vidt öppnade Ögonlock voro blodstrimmiga; ögonstenen var onaturligt utvidgad; hennes anletsdrag voro af en blygrå blekhet. Hon tycktes några Ögonblick kåmpa med hemliga sjålsqval; derpå dukande under för för anstrångningen, tillslöt hon ågonen, föll baklånges med en qvåfd suck och förblef orörlig. (Forts.)