Remensamt med snart sagdt alla sednare förrdningar, att den icke alltid bestämdt uttrycKorrespondens från Skåne. I nyare tider har såkerligen ingen förattning varit ett föremål för så många tviter och så olika tolkning som förordningen I bm fattigvården i riket af den 5 Maj 1847. Denna förordning, hvars mening år att vara iberal och i filantropisk ande, har dock det ker hvad den vill utan har en mångd tvetyigheter, som kunna tolkas efter behag, och det dunkelt sagda år det dunkelt tånkta heer det ju. Vore nu de personer, som skulle såtta denna författning i verkstållighet, d. v. presterna och allmogen -— vore nu dessa liberala, s så skulle mången tvist som yppar sig aldrig komma i fråga, men svenska presterkapets liberalitet år allmånt kånd, och allmogen har i thy fall en viss likhet med saig Dumbom som etälte lått kritiker, helst då de angingo någon anne. Ållmogen år således ganska liberal, då det icke zäller dess egen pung. Nåmnde förordning såger, att hvar Toch en svensk medborgare (n.b. som eger rått ill personlig frihet) får obehindrad flytta från tt fattigvårdssamhålle till ett annat, d. v. s. ofrån den ena socknen till den andra, och att sockenståmmor och fattigvårdsbeslut hårvid, åsom olagliga och obehöriga, icke gålla. Att säcke detta blott gåller om tjenstefolk, utan om hvem som helst år ganska påtagligt. Memingen år således den, att hvar och en svensk bmedborgare får obehindradt flytta och bo hvar an vill och kan skaffa sig bostad, och att ; han skall föras i mantal der han bor och icke annorstådes. Men ponera nu, som ofta hår år fallet, att en torpare eger ett hus och kontrakt på den jord han besitter, på viss tid (hår i Skåne vanligen på hans och hans hustrus lifstid), så år ju huset och jorden hans lagliga tillhörighet under nåmnde tid och han mwmåste hafva fri dispositionsrått deröfver, så vida ej annnorlunda år i kontraktet förbehållet. Om nu en dylik torpare har en stuga att hyd ora bort, ty han bör vål kunna få draga hvad : revenyer han kan af sitt hus och sin jord, och borthyrer denna åt en person, kommanfrån annan församling, så förnekar likvål presten att i husförhörsoch mantalslångden upptaga denna inflyttade person, så vida icke hemmansegaren, på hvars grund huset år belåget, gifver dertill sitt samtycke. Och att I denne, af fruktan att ståta sig med presten tjeller att draga någon in i församlingen, som möjligen kan komma denna till last i framtiden, eller ock för att visa sin myndighet dfÄer de små, ofta förnekar dylikt, år ganska lått insedt. Den sålunda inflyttade personen kommer att bo i en socken, der han hyrt sig plats och söker sin bergning, men hans prestsedel år i en annan socken, nemligen den nan sist flyttade ifrån, eller också ingenstådes. Nu såger fattigvårdsförordningen, att den, som Ti 3 år stadigt vistats inom ett saltig ärdssamOM hålle, år vid behof beråttigad till fattigunderstöd. Om nu en dylik person vål vistats i 3 If år i en socken, men icke der blifvit mantalsi skrifven eller haft sin prestsedel der, hvar skall den då vid behof njuta fattigvård? Skall detta ske i den socknen, i hvilken han bott eller i den, hvarest han haft sin prestsedel? I