Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1850, sida 1

till en jemförelse mellan förr och nu. I fordna dagar — de benåmnas numera enfaldens — visade regimentschesen, att han hyste förtroende för kompanibefålet; han visste att bedömma förmågorna inom regimentet, och han lemnade dem fria hånder att verka för det afsedda åndamålet. Hade regimentseller bataljonschefen någonting att anmärka vid en uppvisning, så sjöng han sin mening ut, som man såger, och dermed var det onda ute; — han gnatade icke och skafde hvarje dag, hvarje timme under runda två och sextio dygn. — — I denna enfaldens tid talade besålet någon gång ett enkelt, sörtroligt språk med den unga soldaten; det hånde åfven, att om rekryten gjorde någonting bra, han då fick beröm och uppmuntran; det hånde till och med att de unga kamraterna någon söndagsafton fingo roa sig på fåltet med dans och lekar; och följden af dessa bakvånda bildningsmethoder blef en sann tillei isvenhet emellan befål och trupp, kårlek för yrket, hållning, duglighet, friskhet i utförandet af hvarje åliggande. Jag har varit deltagare uti och sett lustlågren 1819, 1822 och 1824; — jag har sett exercisen och hållningen efter ett 62 dygns rekrytmöte 1850!!! Det låg ett verkligt Ginungagap emellan dessa båda prestationer. Jag vill icke på min lilla teckning lågga den mörka skuggning, som skulle uppkomma, genom att jag skildrade medeltidens sått att behandla rekryterna under deras danande till I försvarare af fosterjorden. Att icke galerslafven under Afrikas brånnande sol har det vårre. skall såkert intygas med en mun af dessa 300 olycklige, som gifvit mig anledning till denna teckning; — och jag tror, att det åfven skall intygas af kompanibefålet; ty slafdrifvaren, som står under plantageågarens piska, år sållan lyckligare ån slafven. Observator.