hvarandra, och dessa förklaringar hade för dem uppdagat deras hjertans innerliga fråndskap. Lyckliga öfver det nårvarande, utan misstroende till framtidon, hade de njutit sin gemensamma glådje. Långt ifrån att södas under tårar, hade deras kårlek spirat upp under ungdomsglådjens strålar, utan att de visste deraf annorlunda ån genom sörökad förtrolighet och fördubblad sållhet. Tvungen att hastigt afresa, hade Gabriellees tante helt ovetande afbrutit denna ömma roman. Den unga flickan hade under återfården till slottet får första gången kånt sig intagen af en oförklarlig sorgbundenhet. Hennes tankar kunde icke skilja sig från de minnen, som hon lemnat bakom sig. Dessa minnen hade först afpressat henne tårar, utan att hon egentligen visste hvarför; sedermera hade djerfvare tankar och hemliga frågor instållt sig, och hon hade lårt sig inse, att hvad hon saknade, hvarken var tanten, eller hafvet, eller Havre, utan den, hvars nårvaro i afseende på allt detta var, hvad solen år för skapelsen. Hvad Ren betråffade, så behöfde han icke lång granskning för att se klart i sitt inre. Sedan Gabrielle afrest, tånkte han på ingenting annat ån att uppsåka henne. Svårigheten var just att presentera sig på