Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1850, sida 1

Hvarför icke? — återtog Bouvard, som, med utsperrade ben, hade inlagit en attityd, af den största möjliga vigtighet, — ni kan vara stolt öfver ert uppförande, min vån. George ville afbryta. — Ja! stolt år råtta ordet! — upprepade notarien, höjande råsten, — ty ni har handlat mot madame Duret . Jag har handlat, såsom jag borde, — sade matrosen förtörnad: — man glömde mig och jag glömde åfven! Nåvål! se hår hvad jag finner vara exemplariskt handladt, — återtog Bouvard allI varsamt, — en olycklig åkta man, som icke visar svaghet och likvål anslår en årlig rånta! George betraktade honom med förvåning. — Nå, jag vet, att ni icke vill omtala det, fortfor notarien; — också har jag ick eomI talat det för någon, ehuru er hustru senast för ett par dagar sen skref mig till i åndamål att tacka för de penningar, som jag skickat i ert namn. — Penningar! — ropade Duret; — och hvem har gifvit er dem, monsieur? Ah! för tusan! det vet ni vål?... baronessan. Ett utrop af n madame de Röstang, hvilken rust i rådde i saldngen, hindrade George att Svaf