Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1850, sida 1

— Mademoisellees rum; — upprepade han; — hvartill denna fråga, om jag får be? Naturligtvis för att erhålla ett svar, — svarade Bouvard spefullt, i det han försökte antaga en hållning från boulerard de Gand. — Och om jag icke vill gifva det, jag? — genmålte Duret, hvars pergamentssärgade ansigte började antaga ett uttryck af missnöje och misstänksamhet. Notarien var nog dum att visa, det han förstått denna misstånksamhet, han utbrast i ett gapskratt, slog matrosen på axeln och utropade: — Aha! tar ni mig kanske för en Lovelace, pappa Duret? det ser ut, som om ni hos mig förutsatte dåliga afsigter. — Ja, emedan jag har erfarenhet! — svarade George i en barsk ton. Bouvord hade uttömt sina lyckliga inspirationers kålla, och hans vanliga tåpighet återkom. — Förstås! — ropade han under ett nytt gapskratt, och körde hånderna ner i byxsickorna för att gifva sig ett kavaljerlikt utseende; — den hedersmannen buret liknar hunden från Rouen, hvilken, sedan han blifvit pryglad, ansåg sin matskål för en kåpp! — Det år nu icke fråga om mig! — sade hågbåtsmannen tvårt.