Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1850, sida 1

pronominerna hrilken, två, ingen står till den talande? Verbernas indelning i Substantiviska och Adjektiviska eger hvarken fördelen af att vara ny eller riktig. Duvivier (om vi ej missminna oss) har denna indelning. Sjelfva benåmningen substantiriska rerber innebår en contradigtio in adjecto. Till de substantiviska hånför hr E. Hjelverberna och de Opersonliga. Om man nu också ville antaga den föreslagna indelningen, så skulle det åÄndå vara bra hårdhjertadt att frånkånna de vanlottade Opersonliga verberna, som icke kunna hafva något person-subjekt, hvarje annan verbal egenskap ån den att uttrycka ett tidsförhållandes. Deras verksamhetssfer blir således ieke stor; men nog måtte de suttryckatidsförhållandet med sårdeles koncentrerad kraft, eftersom man i 4 358 får se, att somliga af dem tillochmed styra ackusativus, den bångstyrigaste af alla kasus. Hr E. år ofta rått kurids i sina definitioner, t. e. Y 220, der det heter: Ett ord år Verbum, då det uttrycker det tidsförhållande, hvaruti något står till den talande-; — begriper man icke? hör vidare då: det igenkånnes derpå, att det såger något vara, hafva varit eller skola rarak; — duger icke det heller? nå då! ieller svarar det på frågan: hvad ett ting 9årk? — Der år att vålja på! Den som icke tycker om steken, får hålla sig till soppan, heter det. I 225 ce) har hr E. på sått och vis agerat vederdöpare: det gamla Supinum läfven kalladt Preteritum Infinitivi) har blifvit omdöpt till Preteritum. Huru skall man nu kalla den tidsform, som förr hette preteritum? Om hr E. hade, i stållet för att på egen hand fabricera en mångd onådiga definitioner, låtit originalets s. k. Tilleg, åtfölja den svenska öfversättningen, skulle han vunnit mera erkånsla af tyska litteraturens ålskare. Hvad slutligen Hjorts syntax vidkommer, så år den, liksom etymologien, så fullståndig, att nåstan intet återstår att önska. Men hr E:s uppstållning finna vi otillfridsstållande. Han har tagit hr Hjorts reglor och inpassat dem i en syntax, hvars anordning år följande: Kap. I. Inledning, Om satsen, der det åfven talas om artikeln; Kap. 2. Om Verbet, som likväl till större delen handlar om kasus; Kap. 3. Om Nomen, der man å andra sidan får veta en hel hop angående transitiva och andra verber: Kap. 4. Om Pronomen; och Kap. 3 Om Partikeln, der det återigen talas om kasus. Är detta ett system, så år det åtminstone icke ett syntakliskt. Hr E. hade två val, antingen att begagna Hjorts högst egendomliga och originella system, eller Beckers mera allmånt antagna. Intetdera hade varit ett dåligt val. Vi upprepa till slut det omgöme, hvarmed vi började: Hjoris grammatik år, utan all jemförelse, den bästa och fullständigaste, vi cha Utan tvifvel skola skollårarne hasta att införa den, hvar och en i sin låroanstalt.