het; — och till bevis på min uppriktighet, skulle jag, om er far vore hår nårvarande, åfven råcka honom min hand. — Är det möjligt? — Ja, monsieur; ni kan såga honom det, om han följt er hit; må han komma! slottet Barville skall för honom blifva en våns hus. — Ahl herr amiral, tack! — ropade den unge mannen rörd; — tack å min fars vågnar! men glådjen öfver en sådan försoning blef honom icke förunnad: kapten Ren de Ramiere år död! Alla de samtalande utbrusto i ett utrop, som åtföljdes af en lång tystnad. Baronessan sjönk ner på kanap6en, med sammanknåppta hånder och stirrande öga, hennes läppar rördes konvulsiviskt. Ren närmade sig henne, och deras blickar möttes. — böd! — upprepade hon med tonlös ståmma. — Ja, — svarade den unga mannen med låg röst, — och jag har i uppdrag att meddela er hans sista vilja! Uppdraget. Sedan herr Ren de Ramiere blifvit installerad i slottet, befann han sig der fullkomligt