Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1850, sida 1

endast hvarandra och hörde endast sina egna röster. Baronessan, som höll Gabrielle orörlig framsör sig för att båttre kunna se henne, berusade sig af denna syn och kunde endast upprepa dessa ord: — Lefvande! lefvande! Den unga slickan lutade sig rörd mot hennes skuldra och besvor henne att lugna sig, i det hon förklarade, att ingen mer ån Marcel varit utsatt för någon fara. Ernestine spratt till vid detta namn. — Marcel, — återtog hon; — ah! jag glömde honom! hvar år han? — Hår år han! — ropade amiralen glådtigt, i det han intrådde med sin son, hvilken han höll under armen; — galningen år frisk och sund. — Tack vare denne herre, — tillade Marcel och vånde sig till en ung fråmling, som stannat vid tröskeln. — Han störtade mot Soliman, fattade i betslet och lyckades, ehuru kullkastad, att stäfja honom. — Men han år sårad! — afbröt Gabrielle lifligt. — Det år ingenting, — sade den unge mannen, i det han aftorkade blodet, hvarmed hans hånder voro betåckta; — några skrå