Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1850, sida 1

— Bått bra! madame, — svarade baronen; — men hvarför hindrade ni då mig att anvånda mina besparingar på anskaffandet af den volitre, som Gabrielle önskade sig. — Min Gud! — sade Ernestine förvirrad, — emedan denna voliere var onödig. — Men en tilbury år dock en högst nödvåndig sak? —fortsatte amiralen ironiskt. — Utan tvifvel, — inföll Gabrielle, — eftersom den gör en menniska glad. — Den skall göra två menniskor glada, — tillade Marcel; — ty vi skola försöka den tillsammans, lilla syster. — Allt år nu fårdigt, — anmårkte Bouvard, som såg ut genom fönstret — 0! det skall jag aldrig våga, — sade den unga flickan; — Soliman år för mycket yster. — Så, kom nu, — återtog Marcel och lade sin arm omkring hennes lif; — vi skola bara fara fram till skogsöppningen. Och derefter tillade han halfbågt: Det år från det hållet herr Ren skall komma! Gabrielle tycktes ingenting hafva hört; men hon förklarade med ålskligt behag, att hennes mor finge afgöra. — Far! eftersom Marcel Önskar det, — svarade baronessan.