Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1850, sida 1

nes ögon togo hvarje ögonblick riktningen åt fönstret, som låg åt gården, liksom om hon våntat någon. Bouvard sökte förgåfves efter något medel att ådraga sig hennes uppmärksamhet, under det han alltjemt småhostade och aftorkade sin hatt med rockårmen. Slutligen satte man sig till bords. Amiralen, hvilken af sin gikt ålades en anakoretisk måttlighet, var vid ett dåligt lynne, stådse fårdigt till utbrott; men baronessans intagande, milda våsende aflågsnade hvarje ovåder. Det låg i hennes våsende ett på samma gång kraftigt och ömt tålamod, som var oemotståndligt. Den hotande blicken slåck tes under inflytelsen af hennes klara blick; den vredgade ståmman lugnades vid ljudet af hennes smekande ståmma; den atmosfer, hvaraf hon omgafs, tycktes förjaga alla stormar. Imellertid skulle den, som kunnat låsa i djupet af hans hjerta, hafva funnit, att detta milda våsende icke hårrörde från en lugn, utan från en resignerad själ. En mildrad sorg låg på botten. Hennes sjål liknade Poussines landskapsmålningar, i hvilka allt år lugn, harmoni, storhet, men öfver hvilka en fårgton af melankoli svåfvar. (Forts.)