Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1850, sida 1

— Till exempel de båda Spaniorskorna, som ni på samma gång enleverade! — Båda två? — upprepade Marcel intresserad och förvånad. — Det år falskt! — ropade amiralen. — Ni lemnade åt mig de båda kammarjungfrurna, — fortfor George, hvars ansigte lifvades vid detta minne; — ah! ah! ah! det var en god tid! man lefde som en mari garcon ! — Ja, skryt du mans deröfver, din gamla tok! — afbröt baronen förtörnad, — det gick rått bra: medan du glömde din hustru för utlandets qvinnor, håll hon sig skadeslös hår i Frankrike. Högbåtsmannen spratt till. — Det år möjligt, — sade han och ombytte hastigt ton; — men i hvilket fall som helst, går amiralen orått att erinra mig derom. — Hvarför tusan skall du också drifva mig till det yttersta? — anmårkte baron de Rostang, något skamflat. — Om jag har förtjent straff, — återtog Duret med bitter energi, — så år jag icke den ... — Nog, George. — Man sär icke vara så stolt, derför att man haft tur hos fruntimmerna. — Tunnor tusan! vill du lemna oss . . på