Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1850, sida 2

— Nej, herr Amiral. Den gamle amiralen drog till sig en stol, som han stållde under sin sjuka fot. — Jag har i dag kommit ner tidigare ån vanligt; den fördömda gikten lemnar mig ingen ro. Men snart skola vål fruntimmerna komma. — De skulle redan hafva infunnit sig i salongen, om de visste, att amiralen lider, — anmårkte högbåtsmannen. — Ja, ja, — mumlade amiralen, liksom om han talat vid sig sjelf, — så snart man hehösver dem, åro de genast till hands! be åro två englar, som egna sin tid åt värdandet af en gammal gubbe, under det att min herr son roar sig med att anstålla lustpartier och göra skulder. George invånde ursåktande, att han icke gjort några sådana sedan de sista blifvit betalta. — De sista! — upprepade amiralen, — det tror jag förbannadt vål! Jag betalte dem i går, och så framt han icke anvåndt natten för att göra nya. hvilket får öfrigt alldeles icke skulle förunära mig! Och liksom om en misstanke plötsligen vaknat, sade han, vånd till hågbåtsmannen: U — Han år vål åtminstone hemma?