fyrtio millioner med Skandinaviens sju millioer; det skall hysa aktning för dessa sju millioner, hvilkas bragder åro så många och så stora. Hvad vi hår sagt om Skandinavien, gåller i ånnu högre grad om Nederländerna. Fyskland följer nu, sedan lång tid tillbaka, till sin egen olycka den regeln att stådse rigta sin blick på de stora: England, Frankrike, Ryssland åro numeriska storheter, och endast en numerisk storhet tyckes kunna vinna Tysklands aktning och erkånnande. Men ingen af de nåmnda makterna finner sin råkning vid Tysklands utveckling till sjelfståndighet och kraft; alla vilja de söndersplittra det, och så skiljaktiga deras dfriga intressen också åro, komma de dock öfverens i denna artikel af sin trosbekånnelse: Tyskland måste försvagas! Endast de små, föraktade, med Tyskland beslågtade folken, Skandinavien och Nederlånderna, kunna blifva denna stora och dock så sönderstyckade statskropps bundsförvandter. I deras intresse ligger det icke att se Tyskland försvagadt; de vilja gerna gå hand i hand med Tyskland; men de vilja icke blifva dess slafvar. På frihetens, Jemnlikhetens, broderskapets grundval skall deras förbund byggas: ty endast då kan det blifva vålsignelsebringande för alla. Om Tyskland således icke asstår från sina olycksaliga germaniseringsplaner, om det icke upphör att betrakta hvarje land såsom sitt byte, så snart blott ett tyskt ord der uttalas, så skall det slutligen på hela jorden icke finna någon enda vån, men stådse sinna sig svagt och öfvergisvet. — —