satser; för att beråtta sagorna behösdes endast en lått penna, för att bekåmpa satserna erfordrades sakkånnedom. Vi skola icke af denna anledning göra tyska pressen några — förebråelser: den har i afseende på sitt eget land och dess inre angelågenheter, med få undantag, handlat så samvetslöst att dess oråttvisa mot fråmmande lånder år lått förklarlig. Det år karakteristiskt, att samma folk, som skickade sina tyskabröder i Slesvig-Holstein, otaliga friskaror, icke kunde I finna en enda fri skara, som var i stånd att försvara de under marsrevolutionen tillkåmpade fördelarna; samma friskare-ande har visat sig hos pressen, och medan den år beredd att ödmjukt mottaga alla den nya medeltidens orimligheter, förmår den likvål ånnu alltjemnt högljudt höja sin röst för att utropa ett Veto, då någon vill låta det lilla Danmark tillgodonjuta sin rått. Så långe tyska nationen syntes stå nog sjelfståndig för att beståmma sitt och Europas öde. så långe kunde vi hoppas att, under fullföljandet af vår politik, hinna ett resultat, om också blott småningom; vi kunde hoppas att den tid åndtligen skulle komma, då det fria tyska folket gerna bjöde sin hand till en innerlig försoning med det fria Skandinavien; men från det ;ögonblick då den, tyska nationen återföll i sin fordna djupa sömn, var hoppet sörsvunnet att kunna enthusiasmera den för sanning och rått. Vi vilja gerna och oförtrutet skrifva för folkens intressen, I för dynastiernas egoistiska politik skall vår penna hvila. Mången torde anse det för en obetydlig tilldragelse, om Nordischer Telegraph qvarstannar eller försvinner på den journalistiska banan; men det år dock icke så helt och hållet betydelselöst! Det visar, att den åsyftade bryggan ånnu icke kan byggas, att klyftan, som skiljer Tyskland från Norden icke blifvit igenfylld, utan utvidgad. Der finns i Tyskland journalister — politiker kunna vi ej kalla dem — hvilka uppkasta den frågan, hvartill ett Danmark eller till och med ett Skandinavien skulle tjena i Europa? Dem gifva vi icke något svar; de hafva ånnu icke ur menniskoslågtets kulturhistoria hemtat den erfarenheten, att hvarje nation, åfven den obetydligaste, år ett nådvåndigt hjul i folkorganismens stora mekanik; att hvarje nations undergång vore han ån så obetydlig, störande inverkar på det helas öfriga delar. vi vilja icke för dem upprepa den så ofta uttalade sanningen, att just Skandinavien år den första, ja nåstan den enda bundsförvandt, till hvilken ett enigt Tyskland kan sluta sig, på hvilken det kan hoppas; de skola en gång bli ångsliga för sin egen sjelftillråcklighet, når de hinna till den insigt, att Tyskland tillbakastött en trogen, årlig och stark bnndsförvandt, utan att i stållet hafva vunnit det ringaste. Vånda vi oss specielt till den tyska demokratien, till det parti, hvilket framtiden måste tillhöra, om det icke fortfar att handla lika låttsinnigt och tanklöst som hittills, så måste vi öppet såga detta parti, att det, utan allvarlig pröfning, lockadt af s. k. auktoriteters tomma, klingande löften, i Skandinavien och sårdeles i Danmark stöter ifrån sig en makt, som kunde tjena det både till ståd och förebild. Den tyska pressen skall i sin höga sjelskänsla le håråt, liksom åt så mången annan allvarlig varning; den skall stödja sig på sin egen kraft, tills den åndtligen vunnit den sorgliga insigten, att den byggt på lösan sand. — om vår verksamhet i politiken icke rönte någon sårdeles framgång, så kunde vi natur; ligtvis icke hoppas att vår stråfvan i afseende på fredens idrotter, litteratur, vetenskap och konst, hvarutinnan vi åfven ville ävågabringa ett närmande mellan de båda beslägtade folI ken, skulle krönas med större framgång — äåfven dessa frukter skola visa sig, når en ny tid vaknar, som ieke låter undantrånga sig. Vi nedlågga pennan och beklaga att så I sker för den saks skull, för hvilken vi stredo; vi sluta vår verksamhet med det sorgliga erkånnandet, att för ögonblicket icke hafva Sagnat så mycket som vi önskade; dock, vål till förståendes, blott för ögonblichet: vi hafva åt jorden anförtrott ett sädeskorn, och om det också långe slumrar i det moderliga skötet, skall dock den dagen en ång komma, då det hörjar uppsbira — och trådgårdsmåstaren skall då icke förgåta att omsorgsfullt vårda den spåda brodden. Den tid skall komma, då folken tråda i nårmare förbindelse med hvarandra, då de erkänna hvarandras vårde, då