Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1850, sida 1

— — —— örne. Imellertid skall esterverlden utan tvifel råttvisligen erkånna, att han, om han ån nycket uträttade, också led mycket för utföandet af hvad han ansåg för sin högsta pligt-. Han han hade nu från 1810 till 1830 deltavit i regeringen; såsom premierminister förestod han den 1834—1835 och från 1841 till 1846. Hans styrelse var utmårkt genom åtskilliga mått och steg al stor politisk vigt, hvaribland hans finansplaner åro de mest framstående. Den omskiftning i politiska grundsatser, som han vid spanmålslagarnes genomdrifvande, lade i dagen, har blifvit allmånliven erkånd såsom hårrörande af en ren och upphöjd fosterlandskårlek och af strångt redliga afsigter. Med berådt mod uppoffrade han på pligtens altare det af honom sjelf bildade och organiserade stora partiets hångifvenhet, den privata vänskapens band och den makt, som han kanske ålskade högre ån någon annan statsman på vår tid. Han egde en gigantisk talang för administrativa regeringsåtgårder. Han införde och så godt som fullåndade den liberala handelspolitik, som år den trettioåriga fredens största bedrift, och som nu år oupplösligt fåstad vid Englands storhet och vålfård. Under de sista åren al sitt lif antog han en stoltare och årofullare stållning ån förut någon man innehaft, den der afsagt sig regeringsbestyret, brutit alla partiband. Hans skarpsinniga och kloka råd dåmpade och kontrollerade, alltid i den båsta afsigt, regeringens verksamhet. Liksom man i krigstider skulle hafva våndt sina blickar mot hertigen af Wellington, så skulle nationen vid hvarje svårare inre förveckling alltid hafva åstundat Robert Peels erfarna råd och kloka vågledning. Ånmånheten beundrade hans oförvitliga karakter, hans kärlek för vetenskap och konst. Så kall och tillbakadragen han också visade sig i större kretsar, förstod han likvål i grund att vinna och bibehålla en hjertlig och nåstan svårmisk tillgifvenhet af de statsmån, som bildades i hans skola; och han åtnjöt i en ovanlig grad sina motståndares aktning. Under debatten fållde han nåstan aldrig ett retsamt ord och förlorade aldrig sitt lugn eller sin sattning. latrycket al hans våltalighet var alldeles egendomligt, nåstan oförklarligen stort. Hans ljusa, klara förstånd och hans utomordentliga herravålde öfver ordet satte honom i stånd, att draga den största fördel af den takt och debatteringsförmåga, som i så hög grad utmårkte honom; och långe skall hans minne lefva i det hus, på hvilket han utösvat en så måktig inslytelser. Den 8 Juni 1820 gifte sig Sir Robert Peel i sitt 33 år, med Julia, yngsta dottern al general Sir John Floyd. —S —