bemödanden, debatterna öfver septemberlagarne och reformbillen, adelskaps afskassande Norge och hungersnöden i Irland hade för osintet mer eller mindre intresse ån beskrifningen på hafsormen eller historien om nederlåndska frihetskriget. Carbonaris voro italienare Exaltados spaniorer, septemberlagarne anginge Frankrike och reformbillen England. Hvac hade vi att göra med fransmån och italienare? Ett enda undantag gjorde grekiska frihetskriget, men vi kunna ej neka, att grekerne intresserade oss mindre såsom kåmpar för sin nationalitet ån såsom Homeri esterkommande och muselmånnens fiender. Allt detta har blifvit annorlunda. Likasom jernbanorna förenade lånderna, så förenades folken genom osynliga tusenfaldigt sammanlånkade trådar. De hade lårt sig att under fråmmande namn igenkånna sina egna angelågenheter. Lades någonstädes folkets öfvertygelse i bojor, så erforo den borgerliga frihetens vånner ett djupt intryck deraf; ingen menniska förblef likgiltig, om någonstådes en författning störtades, och veropet från en undertryckt nationalitet blef förstådt, åfven der man icke talade den nationens språk. Slaget i Februari genombåfvade hela Europa, från Tajos mynning till Svarta hafvets strånder. Äfven folken hade nu funnit ett gemensamt program, och detta hette demokrati. Romanierne vid nedra Donau, i mänga däliga geografier ånnu i dag skildrade såsom en halfvild folkstam, dekreterade allmän valrätt, religionsfrihet, pressfrihet, förmögenhetsskatt, dödsstraffets asskaflande, klostrens upphäfvande, böndernas frihet och solkets sjelfståndighet. Får denna enhålliga resning båfvade de våldige; de hörde verldshistoriens ande skaka sina vingar öfver land och haf, och ödmjukade sig, ehuru de åfven då hade nog af skarpslipade sablar, nog kulor för gevåren. Kan en sådan företeelse göras ogjord, om också nu hvarje stor eller liten polisminister, rån Karpaterna till Pyreneerna inberåttar och reaktionens yngel tror, att blott några oroliga hufvuden intalat folket detta och att lt skall blifva som förut, sedan sångelserna blifvit befolkade med desse uppviglare? Reaktionens ledare veta båttre, att allt åniu på långt når icke år, som det var. Frihet och likhet i råttigheter hos alla folk, ;ch emellan folken, vålmåga för hvar och en om arbetar — det år arfvet från 1848, och n gång skall dagen komma, då vi lyfta detamma! Om det skall ske genom en andelig strid ler genom ett trettioårigt krigs lidanden — — et beror ej på folken.