Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1850, sida 1

Af ljufva former, scener, mystiskt sålla; Men ande, bor den vål i formen inne? Låt se, ett år flytt hån, ett år jag svårmat Och turturdufvans lek i skogen hårmat; Men hur jag taflan ån mot ljuset häller Och vrider, ståndigt samma kårlekspjoller. Fy, hvilket ord! Det ådlaste jag åger Af tanke, fantasi, jag egnat henne, Men, skymningssröjd! min ro från nattligt låger Du skråmt, gjort blicken skygg och skumt mitt ånne. Nyss var jag modfull; nu ett låf, som faller Från poppellundens höstlikt glesa galler Mig skråmmer. Bort jag måste, min Armida! Långt bort — hår kan jag lida blott, ej strida. Och strida vill jag för att segrar vinna, Gå under eller ryktets lager binda Omkring min tinning, sedan skall jag linda En krans af myrten omkring din, o! qvinna! Farvål! Från dina låppar jag ej tvingar Ett löfte, hviskar blott: jag kommer åter. En kårlek, varm som hans, mig ingen bringarO! Julia! tånk det alltid når du gråter! Forts.)