Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1850, sida 1

— — — ———— ört blott ofullkomliga segrar öfver den ronerska kyrkan, med sin universella och kosnopolitiska karakter, och ingenstådes verkat religionsfrihet. De schweiziska reformatorerne låto ju en spansk reformator då på bålet såsom kåttare. Franska revolutionen stråfvade efter en pånyttsodelse uti alla menskliga förhållanden, i stat, kyrka och samhållslif, men dess hård var inskrånkt inom grånsorna af ett enda land. De öfriga folkens vaknande sympathier qvåfdes genom det borgerliga krigets fasor; man glömde, att lugn och försonlighet herrskade ibland folket, sedan konstitutionen af 1791 blifvit besvuren, att skråckregeringen framkallades genom prestoch adelspartiets fiendskap, genom hofvets hemliga kabaler, och genom de östra makternas mot solkråtten stridande inblandning, samt att, om det ropalistiska partiet hade segrat, guillotinen icke skulle hafva fått sårdeles mindre sysselsöttning. Reaktionen sedan 1815 har den förijensten, att hafva tagit bindeln från folkets ögon, och fört dem nårmare hvarandra. Då de gamla auktoriteterna, likasom uppvaknade ur en djup sömn, åter började sin verksamhet, vidtogo de precist der de hade upphört. De gjorde som kocken, i sagan om törnrosen, hvilken, då han blifvit löst ur en förtrollning, först gaf kockspojken den örsil, hvartill han sör hundra år sedan lyftat handen. Viktor Emanuel sånde åter dragoner emot Waldenserne; i Hannover angick en af de första förordningarne torturens äterinförande, och i Tysklands mest vålsignade trakt, i den skånaste staden vid Rhen slog tyska förbundets inquisition upp sin ohyggliga verkstad. Detta var en vigtig lexa, men en ånnu vigtigare skulle snart komma. Den högre reaktionen hade redan långe med instinktens skarpblick uppspårat, att allt det, som arbetade hos folken, och af underordnade drabanter utropades ån som demagogi, ån som atheism, ån som nationalitets-svindel och ån som tidsanda, var en och samma demon, hvilken ingalunda var betvingad, så långe den icke dfver allt låg i fjettrar. Visade sig en frihetsrörelse på kyrkans gebiet, så var staten alltid till hands att undertrycka den. Sattes den oinskrånkta furstemakten i fråga, så utsånde kyrkan sin bannstråle. Hade frihetens, nationalitetens och framåtskridandets sak segrat i någon del af Europa, så företogos rustningar i alla de öfriga. Begicks en vansinnig eller brottslig handling mot någon medlem af den piivilegierade minoriteten, så straffades alla ickeprivilegierade i hela Europa, med förlust af sina naturligaste råttigheter och oskyldigaste friheter. (Forts.)