Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1850, sida 1

rar, r, hyIken visst ej skulle burit sig så åt, som orden föllo sig. Hilmas dagar voro ej ljusare ån Wallers: tvertom. Grefven hade hotat henne med sin förbannelse, ja, till och med att inspårra henne på ett därhus, om hon vidare talade ett ord med den nedrige, otacksamme kyrkoherden. Men ej litande hårpå, vågade han ej låta henne qvarstanna på Svanenås, utan Hon måste tidtals vistas hos en eller annan af sina förnåma slågtingar, stådse bemött med köld och tillbakadragenhet. Då erbjöd Louise Sten henne sitt hem, och efter många dfverlåggningar å grefvens sida, om det skulle gå-an, att fråken Svanebjelm inackorderades hos kapten Ståens, blef åndtligen hans svar bifallande; med outsåglig glådje slög Hilma i sin vånninnas armar och fick hos henne njuta den långe saknade trösten att ersara ett varmt, deltagande bemåtande. De tvenne år, hon vistades hos dessa goda, anspråkslösa menniskor, verkade vålgörande på hennes vacklande helsa och nedtryckta sinne, och Hilma var så lycklig hon i sina förhållanden kunde vara. Ett ilbud ryckte henne från detta lugn och kallade till fadrens sjuksäng. Angripen af en smittsam feber, svåfvade han mellan lif och dåd, och den förskjutna dottren var den öm