Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1850, sida 1

esökande, och var i stor förlägenhet, når an icke kånde personen. Polistjenstemanren, herr Steen, min leds gare, kom ombord d. 9 om aftonen och inqvarterade sig i mitt um. Hans uppförande mot mig var under hela resan en gentlemans. Nordkap (som afgick från Christiania dagen lerpå, den 30 Maj, kl. 7 på morgonen), ankom till Köpenhamn lördagen den I Juni tidigt om morgonen. Den norske polistjenstemannen, herr Steen, gick i land kl. 9 för att utföra sina mörka befallningar. Jag sörblef ombord på mitt hedersord. Förhandlingarna med de sårskilda auktoriteterna upptogo tiden till klockan 4 på eftermiddagen. Herr Steen beråttade mig, vatt, som det icke var någon såkerhet får mitt landstigande, vore det icke rådligt att gå i land. Jag skulle utsåtta mig för en farligare stållning. Men för den håndelse, att jag icke skulle finna något fartyg destineradt till England, innan Nordkap afseglade (på återvågen från Götheborg och vidare söndagen den 2, kl. 2 eftermiddagen), skulle jag af en dansk polisembetsman bli eskorterad till Helsingör för att der såttas ombord på ett fartyg till England-. Han tillade, -att han också hade varit hos det preussiska gesandtskapet, och att det finge bero på mig sjelf, om jag ville blifva skickad till Helsingör eller till Preussen-. Det preussiska förslaget syntes mig något löjligt eller snarare oförskåmdt, eftersom jag just hade ankommit till Norge såsom flykting från det preussiska våldet, från Slesvig. Då jag ombord på Nordkap vid vår ankomst till Köpenhamn hade fått se en håg polistjenstemån från Christiania, dekorerad med en rysk orden och invecklad i en vålbekant, ingalunda hedrande assår af smugleri, svek och falskhet, — syntes polisens hela arbete i och för mig vara fullkomligt vål anordnadt, i betraktande deraf att jag i medlet af Maj blifvit varnad, -att samme industririddare reste i familjangelågenhet och tillika i afsigt att, om möjligt, förbereda min utleverering till Ryssland. Ett råd bifogades att lemna Christiania, att dölja mig någorstådes bland sjellarna — om en fjorton dagar eller tre veckor skulle jag komma i stor fara). Jag ville då icke tro, att dumhet och förråderi i så hög grad kunde finnas i Norge. Dock beslöt jag, att så snart som måjligt lemna min mormors land, der -konstitutionell frihet ljuder från folkets låppar, medan en politisk flykting behandlas såsom en handelsvara (an article of chaffering) af de styrande. Jag åhörde herr Steens sista ord, ett diplomatiskt ultimatum, med fullkomligt sinneslugn. Jag hade i herr Steens frånvaro öppnat en af mina koffertar och dolt en laddad pistol i mitt rum för att undgå Konarskis och handieras Ode. Det var icke första gången jag sade vår planet sarvål, — jag hade upplefvat liknande ögonblick tillförne, med klart medvetande af min andliga tillvaro, hvari jag betraktar mitt jordiska lif såsom ett offer, hvilket bör hembåras åt menskligheten — åt frihetens och humanitetens odödliga ande. Klockan half fem återvånde en af mina vånner tillika med herr Steen och en dansk kapten på ett litet fartyg, som låg segelfårAAOAAAw ———