Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1850, sida 1

De återvånde under tystnad till salongen, men något samtal ville ej komma rått i gång; de voro båda förståmda. Till och med den trefliga fru Bende, som nu inkom, förmådde ej göra de unga lifligare, och efter en kort stund bjöd Waller, -farvållDå han gått, kastade sig Ida i sin mors armar och utbrast i en flod af tårar, under det hon omtalade Wallers ord. Den goda frun sökte på allt sått lugna henne och smekte sin dotter, bedjande henne ej mer tånka på Alfred. -Du har ju intet att förebrå honom, mitt goda barn, sade hon vånligt, ty han har ju aldrig sagt att han ålskade dig; och ej vill min flicka bortskånka sin ömhet åt den, som ej besvarar den. Sök derföre sansa dig, och låt förnuftet råda, så skall du snart finna att du handlat litet dåraktigt, och denna sorg försvinner då lika hastigt som den kom.Men med sin vanliga håftighet förklarade Ida att det vore alldeles omöjligt; hon vore sSå grånslöst olycklig och kunde aldrig mer blifva glad; hon ville endast dö, kanske Waller då skulle fålla en tår på hennes graf, m. m. I Lyckligtvis var det ej så farligt, utan henI nes naturliga, glada lynne segrade öfver den