Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1850, sida 1

honom öfver bron. Han betraktade alldeles icke hennes anletsdrag, utan smög sig, drifven. liksom af en vidskeplig känsla, efter henne. Flickan, hvilken han så instinktmåssigt följde, var ganska anspråkslöst klådd, och hade regelmåssiga drag, utan att kunna kallas vacker. Då hon vek af på en enslig gata, I tilltalade henne Proudhon i en försagd ton. De enstafviga och kalla svaren retade honom. Allt håftigare och varmare besvor han henne att förskaffa honom tillfålle, att göra hennes I bekantskap. Denna håftighet och tden besynnerligt brutala organen, som år Proudhon så egen, nödgade henne slutligen att såga honom sin faders namn och bostad. Hennes fader år en vålmående handtverkare och bor i en af förståderna till Paris. Med all sin medfödda ihårdighet, hvilade Proudhon ej förr, ån han genom någon förevåndning skaffat sig intråde i hennes faders hus. Allt oftare kom han dit, utan att veta hvad han egentligen ville der, och utan att hans namn blef kåndt. Han gaf sig icke en gång tid att vara uppmårksam på sin egen kånsla. Den lilla trefliga kretsen gjorde honom godt, och i denna lugna vrå kunde han till och med glömma sig sjelf och. sina stormande begår. Han undvek att tala i politik och njöt i fulla drag af flickans oerfarna goda själ. En afton kom Proudhon som vanligt liksom i förbigående in i sin blifvande svårfaders bod. Denne hade i sin hand ett nummer af -Peuple-, hvars hufvudredaktör proudhon var, och förifrade sig öfver den passionerade tonen i detta blad, samt de omstörtningslåror det predikade. Med liknöjdhet åhörde han huru denne deklamerade emot republiken, önskade Henrik V:s återkomst, kallade socialisterne tjufvar och utmårkte proudhon såsom den värrste af dem. Man tånke sig den sörvånade handtverkarens min, då Proudhon slutligen lugnt sade: Jag år Proudhon! Äfven flickan båfvade tillbaka såsom för en orm. Just vid den tiden gafs hvarje afton på Vaudevilletheatern ett stycke, hvaruti den ormen, som förförde Eva, kröp omkring med hufvud och glasögon, liknande Proudhons, och dagligen innehåll Charivari bilder, i hvilka Proudhon framstålldes som varulf, sirn eller en Saturnus. Proudhon, I . 2 . . . pourgoisiens skråck, hvilken de i oråkneliga exemplar utspridda antesocialistiska flygbladen hade framstållt såsom Frankrikes olycka, denne man, mot hvilken nationalförsamlingen för kort tid sedan enhålligt, med undantag af hans vån Greppo, uttalat förkastelsedomen, hvarföre visade han sig inom denna stilla, enkla familj, hvilka afsigter lågo under hans inkognito? Dessa frågor målade sig i bådas bestörta anletsdrag, i synnerhet kastade flickan med otrolig håfvan sina blickar på honom; skulle denne blonde, vånlige man, som kunde jollra så oskyldigt med henne, skulle han vara den fruktade Proudhon? (Forts.)